Hade nog aldrig trott att jag efter 16 år i företaget, med mer eller mindre viktiga funktioner o ansvarsområden skulle få gå.....bli omplacerad...... oönskad.
Visst har själv tänkt tanken om att flytta på mig under perioder, men då skulle jag göra valet själv, inte bli utkastad.
Vet att jag kommer få det bra på mitt nya ställe, trivs med kollegor o i lokalerna, men det är en timmes restid dit o en timme hem, plus då även väntetid på bussen.
Men mår dåligt över allt jag kommer få offra, tid med familj o vänner, lämna ansvaret för alla lunchpromenader till mannen, lämna kören som ger mig så mycket energi.....
Kommer min energi räcka för de långa dagarna jag önskar att jobba, detta för att få någon extra dag hemma varje vecka....
Känslan av att lämna kollegorna, vi som jobbat ihop, stött o blött, bråkat o skrattat om vart annat under 7 års tid.
Min egen känsla, min egokänsla, blev dock bättre när det visar sig att vi går allihop, vi går alla mot nya mål i arbetslivet, men inte tillsammans....
Tröttheten är värst, den oförklarliga tröttheten, tårarna som bränner bakom ögonlocken mest hela tiden. Min mask har kommit fram igen, masken som döljer eller i alla fall försöker dölja sanningen där bakom.
Om en månad har jag en tillhörighet, en ny plats dit jag välkommen, det känner jag!
Fått välkomnande mail från flera av kollegorna o det är skönt att känna dom redan innan jag kommer dit.
Min vardag kommer ändras, kanske blir det riktigt bra, men nu mitt i denna oförklarliga trötthet o känslan av otillgörighet blir allt bara rörigt eller det är nog bara förnamnet! 